mybreakingpoint

This is a fantasy. Not like the ordinary, that starts in a dank dungeon somewhere. Alas it's a fantasy about you and me.

It starts in a place, not much like the places we've been to. Nor any place that we're going to. It's a place of importance to us both. It's the road, to your heart.

We've been together for about 2 months. The greatest months that I've gone through in a long time. Probably the best 2 months.

I was a bit afraid of seeing you at first. When that night came, that we both longed for, that we feared. The first meeting, with someone we both liked. All the questions that could've been asked, one in particulary caught my mind. Will she really like me?

You hadn't showed up, when I arrived at the designated place, at the designated time. My first though was "Shit, it was to good to be true". Just a few moments later, I lay my eyes on such a beauty. You came towards me, a new thought came to my mind. "Fuck, I hope I don't screw this up." We hugged eachother in a greeting. I still remember that smile you had. I couldn't stop thinking of that smile. We walked for a bit and every few seconds I turned my head towards you. All to see that it really was true, I was actually dating a beauty.

We walked around bigger parts of the town. Talking about everything and nothing. I walked you home, after we arrived where we started. I had hopes, that the perfect evening would continue in you apartment. Alas, you had a friend over. It was also a good time to end the perfect evening. I wanted to kiss you at first, but I didn't dare. Didn't really know what you thought of me. I was pondering, "Does she want me to do it or not?" We hugged, said godnight, but didn't stop there. We continued to talk for a while.

Then you took my hand. As soon as we touched I knew. You wanted this to happen, just as much as I did. So I took my shot, it was now or never. We kissed, it was a wonderful sensation. I had my hopes up, that the night didn't have to end there. I wanted to spend more time with you. That wasn't possible, you had to go back to your friend. I had to go home to get some sleep.


Today, I'm sitting in my couch. Wanting for you to come home. I want to kiss you, want to hold you. I want, to be with you, for every second that I'm awake. I know we've been through this, it might seem earlie. I don't really think it is. I know you think the same. Right now, you are a light in the darkness of my heart. You complete my broken heart. Put the pieces back together.

I love you! Lyublyu tebya!

Sincerely your love.

Kärleken kommer,
Kärleken går,
Men vår kärlek,
Är något som består!

Du kan undra,
Bli osäker och fundera,
Men en sak är klart,
Min kärlek fanns från start.

Du är underbar,
Du är fin,
Du är helt fantastisk,
Du är min.

Kom nu,
Ta min hand,
Låt oss vandra,
Tillsammans,
Mot fjärran land.

Saknar och älskar dig babe!

Det är två saker jag tänker ta upp idag, på tal om MyBreakingPoint som nu bloggen heter.
1. Hur ligger det till i kärlekslivet.
2. Psykologen.

1.
De säger att kärleken är något som bara kommer. Att när man väl finner den rätta så finns det inga tvivel om huruvida det komer sluta. Det jag funderar på är, kan man vara för rädd för att acceptera det? Eller är verkligen kärleken blind?

Mina tankar går i att, man alltid är rädd och fundersam på vad den andre tycker och tänker. När man vill dela sina känslor så håller man en del tillbaka. Detta bara för att man är rädd att man ska ta i så pass, att den andre drar sig undan.
Eller, känner man denna känsla för alla? Växer den för varje ny person man hittar? Eller vad är det som egentligen händer?

I mitt fall, så är det enastående att jag i princip funnit något starkare varje gång. Någon jag binder mig mer till för varje ny.
Nu låter det som om jag vore värsta Casanovan men så är inte fallet. Utan Det är 4 st tjejer som funnits starkt i mitt liv, nej 5 men den 5:e är min dotter och hon finns där alltid!

Nu vet jag inte hur jag ska uttrycka mig för att få det att bli rätt, men ska ändå försöka.

Kärleken som att man står i källaren av ett hus. Man ser trappan upp till dörren, bakom dörren finns den sanna kärleken. Den som man är menad att finna.
Trappen visualiserar olika förhållanden. Där låt oss säga Förhållanden har olika steg. Om vi säger antalet förhållandenman har är antalet steg som finns på trappen. Sedan är det bara att placera ut alla i olika ordningar.

I mitt fall, har jag lyckats gå upp när jag skaffat mig en ny, det har funnits starkare band, mått bara bättre och bättre. Som det känns just nu hoppas jag att den sista steget är nått. Om det går att må så mycket bättre än nu, har jag verkligen svårt att tro.

Det finns stora planer i vårat liv. 2 aktuella saker som vi faktiskt pratat mycket om är...

Att inom en någorlunda snar framtid. Åka tlll Alanya, Turkiet. Spendera 1 vecka där tillsammans.
Att prova på att bo med varandra för att se om vi verkligen står ut med varandra. Förstår dock inte varför vi inte
skulle det.

Det jag dock funderar på, är alla lika rädda för att uttrycka vad man egentligen vill? Vad man tycker och känner? Skulle ni hellre förgås av att inte få säga orden "Jag älskar dig", för att det är för tidigt. Eller skulle du säga det för att chansa?

Var går egentligen gränsen för, förtidiga saker? När kan man börja planera framtiden? När kan man säga "Jag älskar dig"? När börjar man prata om Barn, volvo, villa, hund och ring?

Det är så många saker som snurrar i mitt huvud.
Det enda jag vet, är att just nu är jag lycklig. Skulle det vara så att inget drastiskt händer så kommer det nog förbli så.

2.
För många som inte vet det, så går jag hos en psykolog.
Det hela började med att jag, för ca 8 år sedan, skulle åka iväg med F:s mamma och hennes familj till Åland. Det var då jag upptäckte att något var fel. Vi satt och väntade på terminalen och helt plötsligt. Så kunde jag knappt andas, jag blev jätteyr och började må illa. Detta fortgick fram tills dess att vi nått hytten på båten. Så fort jag fått lugnat ner mig så var resten av resan tokbra.

Jag visste inte varför, ingen visste. Jag pratade inte med, mer än vi som var där, om det.
Sen gick det ett tag innan, dessa symtomer kom tillbaka. Denna gång i en klädbutik, fortfarande under tiden jag var tillsammans med F:s mamma. Vi kom in, L brjade välja kläder och jag blev i princip tvungen att vända direkt. Fick gå ut och sätta mig utomhus.

Detta har sedan fortgått till och från i olika butiker, på fik eller andra ställen. Så fort det vart mycket folk, så var det som om stormen slog till.

Till en början trodde jag att det var någon form av klaustrofobi. Dock så har jag aldrig haft problem med trånga utrymmen så länge det varit med familj, nära vänner, eller bara jag själv.

Åren gick, och i somras började Jag och L gå på barngympa med F. Detta blev ett stort problem då jag inte pallade med att vara med på hela gympan. Det var 1 av de dagarna som det gick, dock så var vi hos far senare på kvällen. Då slog det till där istället. Samma som alltid, Yr, känns som man knappt får luft och mår illa.
'
Nu nyligen fick jag reda på att mina magproblem som jag haft sedan 8:an, kan vara psykiskt relaterade. Att jag blir så pass uppstressad att magen tar stryk av det. Så jag fick genom gå något psyktest, och enligt det så har jag Ångest. Vi har pratat lite om vilka steg som skulle kunna ta mig i rätt riktning. Då jag berättat var symtomerna har varit som starkast hittils. Så har vi kunnat bestämma, på dessa 2 av 5 gånger.

Att jag ska:


Gå till busfabriken med F. CHECK!


Under senaste träffen gjorde jag en upptäkt. Från att vi tidigare sett alla gånger tidigare var L relaterade. Så märkte jag av det när jag började träffa nya människor. När jag tänker efter idag, så vet jag att det varit så. Dock när vi pratade om det så kom jag bara inte ihåg det.

Scenariot var, <3(Det är min Flickvän kommer nog skriva om henne som <3 hädan efter) jag och två av hennes vänner träffades på sultans. Jag var inte nervös eller något. Tycker ändå om att träffa nya människor. När vi satt inne på Sultans så gick det riktigt bra, jag pratade mycket med en av hennes vönner, och vi alla fyra pratade. Sen hände något, allt slog ifrån. Började bli yr, kände hur jag fick svårare att andas, kunde knappt fokusera alls. Så <3 frågade mig om vi skulle gå ut. Mycket sagt och gjort, vi var ju ändå klara. Så fort jag kom ut, så blev det bättre, med andningen iallafall.

Detta tog jag upp med min Psykolog. Det enda jag fick som svar var, håll i er (för det är nästan larvigt), vad tänkte du på precis innan hände.

Att jag aldrig tänkt på det förut?!?!
Visserligen alla scenarion hade det väl förvisso inte funkat. Men tanken som slog mig var. "Pratar jag för mycket? Vad tycker de om mig? ÄR jag jobbig nu?" Det är typiska saker som följt med mig sen jag vet inte när.

Så jag antar att det nog inte blir några mer prövningar med F, då de funkade hur bra som helst, inga problem alls! GO ME!!
Troligtvis kommer mina nya prövningar vara att hålla mig bland nytt folk. Att verkligen "Push it to the limit!" för att skala av ångesten och bli av med mina tankar.

För att avslutningvis säga:

- "Träsktroll är som .. lökar !"
- "Stinker dom ?"
- "Nej !"
- "Får dom en att gråta ?"
- "NEJ !"
- "Ooom man lämnar dom i solen blir dom bruna och alldeles mögelludna ?"
- "NEJ ! LAGER . Lökar har LAGER . Träsktroll har lager - lökar har lager . Fattar du ? Ytan är inte allt .. "
- "Ahaa, vi snackar lager .. men det finns många som inte gillar lök .. TÅRTA !!! Alla gillar tårta, tårtor har lager !"
- "Träsktroll . Är . Inga . Bakelser ."

Ja, ska kalla mig för det. Tills lagrena är borta.

//Det stolligt lyckliga Träsktrollet.

Spänningen stiger, inför vad? Vad händer? Vad är det för något som är spännande?

1v +1, Låter som att jag väntar på barn, men icke. Det började för 1 vecka och 1 dag sedan.

Jag började skriva med en söt tjej här ifrån stan. Vi har skrivit med varandra konstant i 1 vecka och 1 dag. I lördags fick jag hennes nummer. Vi har sms:at som jag vet inte vad. Vi båda finner varandra intressanta. Jag blir bara gladare och gladare av hennes sms. 26 sidor konversation, om allt möjligt. Pluss över 702 meddelande, dessa bara från henne. Sedan har ju också jag svarat. Så det är mycket som det har pratats om.

Ikväll, om ca 20 timmar. Då händer det. våran första Dejt. Spänningen ökar, men samtidigt som jag är på tok för nervös över det. Så lyckat jag ändå kontrollera min nervositet.

Tankarna bara sprider sig, vad som kommer/kan hända. Vad vill jag ska hända? Vad vill hon? Var går gränsen för en första dejt?

Vi pratade i telefonen för första gången igår, runt 1 tiden. Vi pratade i 2 timmar och kändes som att hon precis hade svarat när vi sa godnatt.

Jag brukar inte skriva om glada nyheter i min blogg, detta känns dock verkligen värt att dokumentera. Just för att det är inför min första dejt, med någon i princip helt okänd person. Jag älskar verkligen denna känsla av välbehag. Även fast jag inte vet vad som kommer hända.

Rädslan finns dock, att hon inte ska tycka om mig. På samma sätt som rädslan finns hos henne att jag inte kommer tycka om henne. Låter säkert larvigt men vi har ändå pratat om det.

Ska detta vara min "Breaking point"? Känns som att det faktiskt kan vara vändingen, en klackspark på rätt väg.

Oavsett så ska du veta, att du gör mig glad!

Inget händer direkt.

Har haft en toppendag med Madde och barnen. Nova, Elvis och Freja går ju så bra ihop.

Freja sover nu, första dagen på länge som hon somnade utan att hon ropat. Hon hade väl tröttat ut sig rejält. ^^

Sitter och pratar med en person som lyckas göra mig glad. På ett förunderligt sätt. Gillar det starkt. :)

Det är väl typ det som händer just nu... Inte något inlägg som jag brukar skriva. Vad gör man.. xD :P

Men är tiden inne för förändring?

Vad ska allt förändra då? Kommer saker bli bättre? Till vilket förtjänst?

Saker jag funderar över, och saker som det kommer dröja tills jag verkligen får svar.

Semster, den verkar vara gott planerad. Några veckor med min dotter. Sen bila med vänner. :) Känns skönt. Hoppas bara att allt blir av.

Kommer det att bli förändring hos mig då? Har saker jag verkligen måste greja. Körkortet.. Nu kör vi hårt! Hoppas jag iallafall. Vi får se. Känns inte riktigt som jag kan tänka riktigt klart. Vet att jag verkligen vill. Kan inte stå med ett spett och mota mig åt rätt riktning?

Helgen är här nu. Saker händer, vänner fyller. Hoppas saker löser sig tillslut. ^^ :D

Tyvärr verkar jag hamna i sådana situationer. Där jag blir lovad saker eller kommer överens med någon. Att vi ska hitta på något, se till att träffas eller bara höras. Ska det vara då att det jämt är jag som hör av mig? Eller att jag är den som verkligen försöker se till att det funkar?

Kan lova att om jag låter bli att höra av mig. Då kommer typ 2 personer av dessa verkligen själva göra ett försök att nå mig. Skulle jag sluta fråga om vi skulle kunna träffas, då är det samma två som frågar. Förutom dessa, så är det ingen som gör det.

Har jag fel vänner då? Vänder jag mig till fel personer? Är det jag som hoppas på något, som inte skulle hända?

Jag tycker det är sorgligt. Visst fine jag kanske inte bondar med alla. Folk kanske tycker det är jobbigt runt mig när det blir tyst. De kanske rent av inte tycker om mitt sällskap. Pratar jag för mycket? Passar jag bara vid vissa tillfällen?

Säger någon, att de ska höra av sig, då vill inte jag tjata. Då tar jag det verkligen som att personen kommer höra av sig. Men fan jag är naiv. Det funkar ju tyvärr inte så.

Det är jag som får höra mig för och stämma av. Annars blir det inte av. Oftast är det, att jag hör av mig och bestämmer. Hör av mig och påminner samt blir tvungen att dubbelkolla samma dag. Allt detta bara för att inget annat ska blivit bestämt. ÄVEN trots allt detta, kommer det upp saker.

Är det jag som missar något när vi bestämmer? Är det jag som inte märker på personens reaktion/svar om denne verkligen vill?

Det verkar iallafall vara någon som "Lost in communication", förloras i kommunikation dvs.

Det är verkligen tråkigt att det händer. Hoppas saker kommer bli bättre eller ändras. Inte av vad jag skrivit här, utan för att det bara varit en svacka.

My breakingpoint, my ass!

Psykmötena vet jag inte heller hur de går. Vi pratar iallafall om min ångest. Ska se vad som händer nu, han ville lägga up en plan för att snacka med chefen, om företaget kan betala. Annars vet jag inte hur jag ska gå till väga.

Vill iallafall tacka de tre personer som läker mina sår när jag umgås med de. De där tre som verkligen verkar bryr sig. Så tack F, J och M. Ni är bäst!

Nu börjar jag allvarligt undra. 18 st läsare, men hur många läser verkligen?

Här ber man om hjälp, ber folk om tips, och av 18 läsare så är det 1 som svarat.

Jag säger bara,.. SUCK! Känner mig lite besviken, även fast jag egentligen inte hade räknat med några svar alls. För det är ju typ så det varit hitills.

Jag har massa griskött som jag tänkte laga något på, funderar om någon kan ge tips vad jag kan laga på allt?

Alla tips kommer att granskas och sedan övervägas om det är möjligt att göra. Sedan lägger jag upp bilder på det jag gjort. Om inte annat så kan den som ger mig tipset få en låda om denna person i fråga vill det. :D

När man träffar någon, så börjar alltid något byggas upp.

Vänskap, kärlek, känslor, trygghet m.fl.

Sen när Vänskapen har estabiliserats, så börjar saker hända. Vänskapen är en form av känslor, men dessa känslor slår rot igen, och utvecklas. Man blir nära vänner och kanske till och med kära.

Kärlek, kan finnas där redan från början, det visar bara att man troligvis bara gillar det ytliga man ser. Man hoppas också på att insidan ska vara min lika fin. Detta är något som ofta kan ge bakslag. Det är inte alls ofta som utsidan och insidan stämmer överens i sin charm.

Känslor i sig, är något som man får för någon, oavsett om man är kär eller inte. Dessa känslor kan vara luriga, då man aldrig riktigt vet var känslorna tar vägen. Hur mycket man än funderar över vad man tycker och tänker om någon, så kan man aldrig ändra på det känslorna säger. Sen kan man lära sig att någorlunda styra över känslorna, och lyckas ignorera allt man känner. Dock så mår man inte bra i längden.

Trygghet är något som vi vill ha hos varandra. Man söker efter bekväma samtalsämnen hos varandra för att det inte ska bli någon pinsam tystnad. Eller så kan man ibland försöka hitta någon form av aktivitet. Aktiviteten i sig kan vara en aktivitet som gör att man kanske inte behöver prata lika mycket. Eller så kan det vara en aktivitet som man kan lättare diskutera över saker med varandra.

Det tråkiga med trygghet, är att man kanske inte alltid är trygg. Allt bara vänder. Man kanske har en vän som slutar umgås med en. Eller har ett förhållande man trivs i, men den andra bara drar eller hittar något annat. Tyvärr så är det så att tryggheten är individuell. Bara för att jag känner mig trygg med någon, behöver det inte betyda att den känner sig trygg med mig.

Jag tycker det är hemskt, hemskt jobbigt. Tryggheten i sig borde vara ömsesidig. Om nu det skulle vara så att någon part inte känner sig trygg, så borde inte någon av dem alls göra det eller viseversa. Det skulle göra allt mycket lättare, man vet var man har varandra och man behöver inte oroa sig.

Dock så tar det bort eggen av att söka efter nya vänner. Då man redan vet från första 5 minuterna om det funkar eller inte. Det skulle bara göra livet matt och simpelt.

Varför ska allt bli såhär?

Alltid saker som kommer mellan. Alltid saker som förstör. Om det inte är jag som gör det dvs.

Jag har mått bra ett tag nu. Kändes som att allt var som förut. Mådde bra och bara ville ha det så. Sen händer det något litet snedsteg, och man vacklar. Ställer sig upp igen och trampar på, tänker att allt ska gå bra. Det blir så ibland. Sen kommer fällningen, man faller på backen och får den där magkänslan som säger att man föll på något.

Att man kan beskriva allt i livet som något som verkligen händer. Ord som folk säger och saker som blir fel.

Saker som man vill ska hända som inte händer. En käftsmäll, det var vad det var. Hämtar upp mig nu från allt, försöker samla mig. Ska försöka att inte falla igen. Men det kan bara världen runt om mig skydda mig ifrån. Vissa saker lär man sig ifrån, vissa saker händer abra om och om igen.

Varför kan saker bara inte hända. Varför är det menat att en människa ska behöva lida! Jag hatar detta, ja jag menar hatar. Finns inget avskyr eller inte tycker om, eller att det ogillar. Jag HATAR!

Jag mår piss över saker som händer, jag grubblar och bara faller djupare och djupare. Snart kommer min värld att falna. Bara 1½ dag av mänsklighet kvar. Sen tar det 6 dagar innan jag blir en ordentlig människa igen. Innan jag blir lika glad igen.

Folk vill att jag ska skriva, folk säger att jag skriver om bra saker. Men detta det är fan inte bra! Jag lägtar verkligen till jag från träffa den där psykologen. Om jag verkligen får det. Jag behöver prata med någon, och inte en vän.

Jag faller, och faller, kan ingen bara rädda mig från att hela världen ska rämna igen? Kan inte de där famnarna från förr bara stoppa min smärta? Varför?!

Jag är ledsen över att behöva skriva detta. MEN, jag kan inget annat. detta är mitt sätt att säga till omvärlden att jag mår dåligt. Men jag vill inte prata om det. Jag vill verkligen inte.

Förstå att jag mår dåligt. Men snälla SNÄLLA! Ge fan i att prata med mig om det. För det hjälper inte. Vill jag prata med dig om det, så gör jag det.

Sen för att avsluta, så nej det har inget att göra med något som hänt ikväll. Detta handlar om saker från flera år sedan, om saker som hände nu i sommar och saker som hänt rätt nyligen.

Säger bara Welcome to reality, life sucks!

TACKA Fan för att min dotter finns, som håller mig i balans.

Lite klantigt av mig så har jag inte bloggat på ett tag.

Detta i och med att jag varken kunnat träna något på tre veckor, och för att jag inte kännt att jag har något att dela med mig av.

Anledningen till att jag inte kunnat träna är för att efter min andra träningsrunda har jag haft så jävulskt ont i mitt vänstra ben. Jag har det ännu. Ringde till läkare, och får höra, ät alvedon över helgen. ringde tillbaka på måndagen då jag fortfarande hade ont. Så säger de, "Ska prata med en läkare vi har här, vänta lite så ringer vi tillbaka." Efter 30 min, ringer de och säger. "Det låter som en muskelbristning. Pröva att äta Ipren i 10 dagar". Det är nu dag 5, smärtan har inte släppt, fick tom blanda in naproxen emellan för att jag hade så ont.

Det jobbiga med allt detta, är att de bara gör ont när jag försöker göra något, Det är hela tiden olika smärtor, ibland kraftig, ibland lätt. Ibland haltar jag(oftast under det lätta), ibland reagerar jag knappt alls. Mer än att jag säger aj eller gnäller högt.

Om 5 dagar, så ska jag ringa tillbaka. Om det inte blivit värre eller om det försvunnit.

Idag har jag gjort mycket. åkte med sessan och L till E-tuna. Vi var upp till tunapark och handlade julklappar. Sedan på stan. Prövade vanlig Chai-latte sjukt gott!! Rekommenderas!
Vi avslutade dagen genom att dra till Tuna-lekland som är typ som busfabriken. 90kr lätt värt pengarna. Underbar dag. Känner mig sjukt nöjd med denna helg. :D

Fridens!

Vad säger man, åter tillbaka till funderingar. Tillbaka på samma spår som förut. Kan bara inte låta bli.

Att älskar någon. Vad är det egentligen? Vad betyder det?

För mig betyder orden jag älskar dig, att oavsett vad du än gör, så kommer jag älskar dig lika mycket ändå. Jag kommer acceptera dig för dina fel. Jag kommer kunna förlåta dig, allt kommer vara som det var.

Älskar dig, betyder så sjukt mycket. Det är något man inte säger till många. Det är något jag valt, nu på senare tid, att försöka låta bli att säga. Jag bestämde mig det för det för ca, 1½ år sedan. Det är ett för laddat ord, som jag användt för lätt.

Fast, för mig är det inte bara just att man älskar någon för dess "fel". Utan för mig är det en känsla av trygghet. Är jag inte hundra procent trygg hos någon så kan jag inte älska den personen.

Någon jag har mycket problem med, är att vara med någon utan att säga något. Gillar inte tystnaden... Känns så obekvämt, så jag försöker svamla på och säger en del onödiga, så väl som kanske inte helt onödiga saker.

När tystnaden blir harmonisk, när jag känner mig trygg, när dina fel, i mina ögon bara är ett annorlunda sätt att tänka på. Det är då, jag troligtvis väljer att säga jag älskar dig.

När händer då det? Troligtvis aldrig.

Varför?
Finns egentligen ingen riktigt anledning till. Just nu, vill jag bara inte känna de känslorna, vill bara undvika allt sådant. Visst jag vill hitta någon. Samtidigt, så känner jag att om jag hittar någon, så kommer det komma för fort igen. Eller så börjar jag säga det, men hindrar mig innan jag verkligen sagt det.

Känslor som gör ont. Det är vad det är. Inte onödiga känslor absolut inte. Dock så känns det för mycket.

Dock så bara för att man älskar någon. Behöver man väl antagligen inte vara kär i den personen. Jag har vänner som jag älskar, men de är mina vänner. Fast, finns det någon jag har känslor för, så älskar jag inte den personen för att denne är min vän, utan för att det verkligen finns känslor.

Please break it,
Break the shell again,
The shell to my heart,
That you once opened up.

Fridens

Klockan är nu 8.40 jag har tagit min första joggningstur utav, många. Dags för ett bad för att värma upp sig. Note till imorgon, t-shirt.. inte bra idé att bara jogga i det, så. Blir någon tjocke tröja imorgon.. :P

Inte så mycket mer att säga. Plugga lite teori, bada och ta det lungt innan jobbet nu.. ^^

/R