Hmm..
Nu börjar jag allvarligt undra. 18 st läsare, men hur många läser verkligen?
Här ber man om hjälp, ber folk om tips, och av 18 läsare så är det 1 som svarat.
Jag säger bara,.. SUCK! Känner mig lite besviken, även fast jag egentligen inte hade räknat med några svar alls. För det är ju typ så det varit hitills.
Här ber man om hjälp, ber folk om tips, och av 18 läsare så är det 1 som svarat.
Jag säger bara,.. SUCK! Känner mig lite besviken, även fast jag egentligen inte hade räknat med några svar alls. För det är ju typ så det varit hitills.
Hjälp?!
Jag har massa griskött som jag tänkte laga något på, funderar om någon kan ge tips vad jag kan laga på allt?
Alla tips kommer att granskas och sedan övervägas om det är möjligt att göra. Sedan lägger jag upp bilder på det jag gjort. Om inte annat så kan den som ger mig tipset få en låda om denna person i fråga vill det. :D
Alla tips kommer att granskas och sedan övervägas om det är möjligt att göra. Sedan lägger jag upp bilder på det jag gjort. Om inte annat så kan den som ger mig tipset få en låda om denna person i fråga vill det. :D
Hemskt?
När man träffar någon, så börjar alltid något byggas upp.
Vänskap, kärlek, känslor, trygghet m.fl.
Sen när Vänskapen har estabiliserats, så börjar saker hända. Vänskapen är en form av känslor, men dessa känslor slår rot igen, och utvecklas. Man blir nära vänner och kanske till och med kära.
Kärlek, kan finnas där redan från början, det visar bara att man troligvis bara gillar det ytliga man ser. Man hoppas också på att insidan ska vara min lika fin. Detta är något som ofta kan ge bakslag. Det är inte alls ofta som utsidan och insidan stämmer överens i sin charm.
Känslor i sig, är något som man får för någon, oavsett om man är kär eller inte. Dessa känslor kan vara luriga, då man aldrig riktigt vet var känslorna tar vägen. Hur mycket man än funderar över vad man tycker och tänker om någon, så kan man aldrig ändra på det känslorna säger. Sen kan man lära sig att någorlunda styra över känslorna, och lyckas ignorera allt man känner. Dock så mår man inte bra i längden.
Trygghet är något som vi vill ha hos varandra. Man söker efter bekväma samtalsämnen hos varandra för att det inte ska bli någon pinsam tystnad. Eller så kan man ibland försöka hitta någon form av aktivitet. Aktiviteten i sig kan vara en aktivitet som gör att man kanske inte behöver prata lika mycket. Eller så kan det vara en aktivitet som man kan lättare diskutera över saker med varandra.
Det tråkiga med trygghet, är att man kanske inte alltid är trygg. Allt bara vänder. Man kanske har en vän som slutar umgås med en. Eller har ett förhållande man trivs i, men den andra bara drar eller hittar något annat. Tyvärr så är det så att tryggheten är individuell. Bara för att jag känner mig trygg med någon, behöver det inte betyda att den känner sig trygg med mig.
Jag tycker det är hemskt, hemskt jobbigt. Tryggheten i sig borde vara ömsesidig. Om nu det skulle vara så att någon part inte känner sig trygg, så borde inte någon av dem alls göra det eller viseversa. Det skulle göra allt mycket lättare, man vet var man har varandra och man behöver inte oroa sig.
Dock så tar det bort eggen av att söka efter nya vänner. Då man redan vet från första 5 minuterna om det funkar eller inte. Det skulle bara göra livet matt och simpelt.
Vänskap, kärlek, känslor, trygghet m.fl.
Sen när Vänskapen har estabiliserats, så börjar saker hända. Vänskapen är en form av känslor, men dessa känslor slår rot igen, och utvecklas. Man blir nära vänner och kanske till och med kära.
Kärlek, kan finnas där redan från början, det visar bara att man troligvis bara gillar det ytliga man ser. Man hoppas också på att insidan ska vara min lika fin. Detta är något som ofta kan ge bakslag. Det är inte alls ofta som utsidan och insidan stämmer överens i sin charm.
Känslor i sig, är något som man får för någon, oavsett om man är kär eller inte. Dessa känslor kan vara luriga, då man aldrig riktigt vet var känslorna tar vägen. Hur mycket man än funderar över vad man tycker och tänker om någon, så kan man aldrig ändra på det känslorna säger. Sen kan man lära sig att någorlunda styra över känslorna, och lyckas ignorera allt man känner. Dock så mår man inte bra i längden.
Trygghet är något som vi vill ha hos varandra. Man söker efter bekväma samtalsämnen hos varandra för att det inte ska bli någon pinsam tystnad. Eller så kan man ibland försöka hitta någon form av aktivitet. Aktiviteten i sig kan vara en aktivitet som gör att man kanske inte behöver prata lika mycket. Eller så kan det vara en aktivitet som man kan lättare diskutera över saker med varandra.
Det tråkiga med trygghet, är att man kanske inte alltid är trygg. Allt bara vänder. Man kanske har en vän som slutar umgås med en. Eller har ett förhållande man trivs i, men den andra bara drar eller hittar något annat. Tyvärr så är det så att tryggheten är individuell. Bara för att jag känner mig trygg med någon, behöver det inte betyda att den känner sig trygg med mig.
Jag tycker det är hemskt, hemskt jobbigt. Tryggheten i sig borde vara ömsesidig. Om nu det skulle vara så att någon part inte känner sig trygg, så borde inte någon av dem alls göra det eller viseversa. Det skulle göra allt mycket lättare, man vet var man har varandra och man behöver inte oroa sig.
Dock så tar det bort eggen av att söka efter nya vänner. Då man redan vet från första 5 minuterna om det funkar eller inte. Det skulle bara göra livet matt och simpelt.
Welcome to reality, life sucks!
Varför ska allt bli såhär?
Alltid saker som kommer mellan. Alltid saker som förstör. Om det inte är jag som gör det dvs.
Jag har mått bra ett tag nu. Kändes som att allt var som förut. Mådde bra och bara ville ha det så. Sen händer det något litet snedsteg, och man vacklar. Ställer sig upp igen och trampar på, tänker att allt ska gå bra. Det blir så ibland. Sen kommer fällningen, man faller på backen och får den där magkänslan som säger att man föll på något.
Att man kan beskriva allt i livet som något som verkligen händer. Ord som folk säger och saker som blir fel.
Saker som man vill ska hända som inte händer. En käftsmäll, det var vad det var. Hämtar upp mig nu från allt, försöker samla mig. Ska försöka att inte falla igen. Men det kan bara världen runt om mig skydda mig ifrån. Vissa saker lär man sig ifrån, vissa saker händer abra om och om igen.
Varför kan saker bara inte hända. Varför är det menat att en människa ska behöva lida! Jag hatar detta, ja jag menar hatar. Finns inget avskyr eller inte tycker om, eller att det ogillar. Jag HATAR!
Jag mår piss över saker som händer, jag grubblar och bara faller djupare och djupare. Snart kommer min värld att falna. Bara 1½ dag av mänsklighet kvar. Sen tar det 6 dagar innan jag blir en ordentlig människa igen. Innan jag blir lika glad igen.
Folk vill att jag ska skriva, folk säger att jag skriver om bra saker. Men detta det är fan inte bra! Jag lägtar verkligen till jag från träffa den där psykologen. Om jag verkligen får det. Jag behöver prata med någon, och inte en vän.
Jag faller, och faller, kan ingen bara rädda mig från att hela världen ska rämna igen? Kan inte de där famnarna från förr bara stoppa min smärta? Varför?!
Jag är ledsen över att behöva skriva detta. MEN, jag kan inget annat. detta är mitt sätt att säga till omvärlden att jag mår dåligt. Men jag vill inte prata om det. Jag vill verkligen inte.
Förstå att jag mår dåligt. Men snälla SNÄLLA! Ge fan i att prata med mig om det. För det hjälper inte. Vill jag prata med dig om det, så gör jag det.
Sen för att avsluta, så nej det har inget att göra med något som hänt ikväll. Detta handlar om saker från flera år sedan, om saker som hände nu i sommar och saker som hänt rätt nyligen.
Säger bara Welcome to reality, life sucks!
TACKA Fan för att min dotter finns, som håller mig i balans.
Alltid saker som kommer mellan. Alltid saker som förstör. Om det inte är jag som gör det dvs.
Jag har mått bra ett tag nu. Kändes som att allt var som förut. Mådde bra och bara ville ha det så. Sen händer det något litet snedsteg, och man vacklar. Ställer sig upp igen och trampar på, tänker att allt ska gå bra. Det blir så ibland. Sen kommer fällningen, man faller på backen och får den där magkänslan som säger att man föll på något.
Att man kan beskriva allt i livet som något som verkligen händer. Ord som folk säger och saker som blir fel.
Saker som man vill ska hända som inte händer. En käftsmäll, det var vad det var. Hämtar upp mig nu från allt, försöker samla mig. Ska försöka att inte falla igen. Men det kan bara världen runt om mig skydda mig ifrån. Vissa saker lär man sig ifrån, vissa saker händer abra om och om igen.
Varför kan saker bara inte hända. Varför är det menat att en människa ska behöva lida! Jag hatar detta, ja jag menar hatar. Finns inget avskyr eller inte tycker om, eller att det ogillar. Jag HATAR!
Jag mår piss över saker som händer, jag grubblar och bara faller djupare och djupare. Snart kommer min värld att falna. Bara 1½ dag av mänsklighet kvar. Sen tar det 6 dagar innan jag blir en ordentlig människa igen. Innan jag blir lika glad igen.
Folk vill att jag ska skriva, folk säger att jag skriver om bra saker. Men detta det är fan inte bra! Jag lägtar verkligen till jag från träffa den där psykologen. Om jag verkligen får det. Jag behöver prata med någon, och inte en vän.
Jag faller, och faller, kan ingen bara rädda mig från att hela världen ska rämna igen? Kan inte de där famnarna från förr bara stoppa min smärta? Varför?!
Jag är ledsen över att behöva skriva detta. MEN, jag kan inget annat. detta är mitt sätt att säga till omvärlden att jag mår dåligt. Men jag vill inte prata om det. Jag vill verkligen inte.
Förstå att jag mår dåligt. Men snälla SNÄLLA! Ge fan i att prata med mig om det. För det hjälper inte. Vill jag prata med dig om det, så gör jag det.
Sen för att avsluta, så nej det har inget att göra med något som hänt ikväll. Detta handlar om saker från flera år sedan, om saker som hände nu i sommar och saker som hänt rätt nyligen.
Säger bara Welcome to reality, life sucks!
TACKA Fan för att min dotter finns, som håller mig i balans.
Underbar helg.
Lite klantigt av mig så har jag inte bloggat på ett tag.
Detta i och med att jag varken kunnat träna något på tre veckor, och för att jag inte kännt att jag har något att dela med mig av.
Anledningen till att jag inte kunnat träna är för att efter min andra träningsrunda har jag haft så jävulskt ont i mitt vänstra ben. Jag har det ännu. Ringde till läkare, och får höra, ät alvedon över helgen. ringde tillbaka på måndagen då jag fortfarande hade ont. Så säger de, "Ska prata med en läkare vi har här, vänta lite så ringer vi tillbaka." Efter 30 min, ringer de och säger. "Det låter som en muskelbristning. Pröva att äta Ipren i 10 dagar". Det är nu dag 5, smärtan har inte släppt, fick tom blanda in naproxen emellan för att jag hade så ont.
Det jobbiga med allt detta, är att de bara gör ont när jag försöker göra något, Det är hela tiden olika smärtor, ibland kraftig, ibland lätt. Ibland haltar jag(oftast under det lätta), ibland reagerar jag knappt alls. Mer än att jag säger aj eller gnäller högt.
Om 5 dagar, så ska jag ringa tillbaka. Om det inte blivit värre eller om det försvunnit.
Idag har jag gjort mycket. åkte med sessan och L till E-tuna. Vi var upp till tunapark och handlade julklappar. Sedan på stan. Prövade vanlig Chai-latte sjukt gott!! Rekommenderas!
Vi avslutade dagen genom att dra till Tuna-lekland som är typ som busfabriken. 90kr lätt värt pengarna. Underbar dag. Känner mig sjukt nöjd med denna helg. :D
Fridens!
Detta i och med att jag varken kunnat träna något på tre veckor, och för att jag inte kännt att jag har något att dela med mig av.
Anledningen till att jag inte kunnat träna är för att efter min andra träningsrunda har jag haft så jävulskt ont i mitt vänstra ben. Jag har det ännu. Ringde till läkare, och får höra, ät alvedon över helgen. ringde tillbaka på måndagen då jag fortfarande hade ont. Så säger de, "Ska prata med en läkare vi har här, vänta lite så ringer vi tillbaka." Efter 30 min, ringer de och säger. "Det låter som en muskelbristning. Pröva att äta Ipren i 10 dagar". Det är nu dag 5, smärtan har inte släppt, fick tom blanda in naproxen emellan för att jag hade så ont.
Det jobbiga med allt detta, är att de bara gör ont när jag försöker göra något, Det är hela tiden olika smärtor, ibland kraftig, ibland lätt. Ibland haltar jag(oftast under det lätta), ibland reagerar jag knappt alls. Mer än att jag säger aj eller gnäller högt.
Om 5 dagar, så ska jag ringa tillbaka. Om det inte blivit värre eller om det försvunnit.
Idag har jag gjort mycket. åkte med sessan och L till E-tuna. Vi var upp till tunapark och handlade julklappar. Sedan på stan. Prövade vanlig Chai-latte sjukt gott!! Rekommenderas!
Vi avslutade dagen genom att dra till Tuna-lekland som är typ som busfabriken. 90kr lätt värt pengarna. Underbar dag. Känner mig sjukt nöjd med denna helg. :D
Fridens!
