Welcome to reality, life sucks!
Varför ska allt bli såhär?
Alltid saker som kommer mellan. Alltid saker som förstör. Om det inte är jag som gör det dvs.
Jag har mått bra ett tag nu. Kändes som att allt var som förut. Mådde bra och bara ville ha det så. Sen händer det något litet snedsteg, och man vacklar. Ställer sig upp igen och trampar på, tänker att allt ska gå bra. Det blir så ibland. Sen kommer fällningen, man faller på backen och får den där magkänslan som säger att man föll på något.
Att man kan beskriva allt i livet som något som verkligen händer. Ord som folk säger och saker som blir fel.
Saker som man vill ska hända som inte händer. En käftsmäll, det var vad det var. Hämtar upp mig nu från allt, försöker samla mig. Ska försöka att inte falla igen. Men det kan bara världen runt om mig skydda mig ifrån. Vissa saker lär man sig ifrån, vissa saker händer abra om och om igen.
Varför kan saker bara inte hända. Varför är det menat att en människa ska behöva lida! Jag hatar detta, ja jag menar hatar. Finns inget avskyr eller inte tycker om, eller att det ogillar. Jag HATAR!
Jag mår piss över saker som händer, jag grubblar och bara faller djupare och djupare. Snart kommer min värld att falna. Bara 1½ dag av mänsklighet kvar. Sen tar det 6 dagar innan jag blir en ordentlig människa igen. Innan jag blir lika glad igen.
Folk vill att jag ska skriva, folk säger att jag skriver om bra saker. Men detta det är fan inte bra! Jag lägtar verkligen till jag från träffa den där psykologen. Om jag verkligen får det. Jag behöver prata med någon, och inte en vän.
Jag faller, och faller, kan ingen bara rädda mig från att hela världen ska rämna igen? Kan inte de där famnarna från förr bara stoppa min smärta? Varför?!
Jag är ledsen över att behöva skriva detta. MEN, jag kan inget annat. detta är mitt sätt att säga till omvärlden att jag mår dåligt. Men jag vill inte prata om det. Jag vill verkligen inte.
Förstå att jag mår dåligt. Men snälla SNÄLLA! Ge fan i att prata med mig om det. För det hjälper inte. Vill jag prata med dig om det, så gör jag det.
Sen för att avsluta, så nej det har inget att göra med något som hänt ikväll. Detta handlar om saker från flera år sedan, om saker som hände nu i sommar och saker som hänt rätt nyligen.
Säger bara Welcome to reality, life sucks!
TACKA Fan för att min dotter finns, som håller mig i balans.
Alltid saker som kommer mellan. Alltid saker som förstör. Om det inte är jag som gör det dvs.
Jag har mått bra ett tag nu. Kändes som att allt var som förut. Mådde bra och bara ville ha det så. Sen händer det något litet snedsteg, och man vacklar. Ställer sig upp igen och trampar på, tänker att allt ska gå bra. Det blir så ibland. Sen kommer fällningen, man faller på backen och får den där magkänslan som säger att man föll på något.
Att man kan beskriva allt i livet som något som verkligen händer. Ord som folk säger och saker som blir fel.
Saker som man vill ska hända som inte händer. En käftsmäll, det var vad det var. Hämtar upp mig nu från allt, försöker samla mig. Ska försöka att inte falla igen. Men det kan bara världen runt om mig skydda mig ifrån. Vissa saker lär man sig ifrån, vissa saker händer abra om och om igen.
Varför kan saker bara inte hända. Varför är det menat att en människa ska behöva lida! Jag hatar detta, ja jag menar hatar. Finns inget avskyr eller inte tycker om, eller att det ogillar. Jag HATAR!
Jag mår piss över saker som händer, jag grubblar och bara faller djupare och djupare. Snart kommer min värld att falna. Bara 1½ dag av mänsklighet kvar. Sen tar det 6 dagar innan jag blir en ordentlig människa igen. Innan jag blir lika glad igen.
Folk vill att jag ska skriva, folk säger att jag skriver om bra saker. Men detta det är fan inte bra! Jag lägtar verkligen till jag från träffa den där psykologen. Om jag verkligen får det. Jag behöver prata med någon, och inte en vän.
Jag faller, och faller, kan ingen bara rädda mig från att hela världen ska rämna igen? Kan inte de där famnarna från förr bara stoppa min smärta? Varför?!
Jag är ledsen över att behöva skriva detta. MEN, jag kan inget annat. detta är mitt sätt att säga till omvärlden att jag mår dåligt. Men jag vill inte prata om det. Jag vill verkligen inte.
Förstå att jag mår dåligt. Men snälla SNÄLLA! Ge fan i att prata med mig om det. För det hjälper inte. Vill jag prata med dig om det, så gör jag det.
Sen för att avsluta, så nej det har inget att göra med något som hänt ikväll. Detta handlar om saker från flera år sedan, om saker som hände nu i sommar och saker som hänt rätt nyligen.
Säger bara Welcome to reality, life sucks!
TACKA Fan för att min dotter finns, som håller mig i balans.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Trist att du mår dåligt, men du talar dubbelt. Du ber om någon som kan hjälpa dig, men samtidigt om att alla ska hålla mun. Hur går det ihop?
Och så är det väl inte Fan du ska tacka för dottern?
/p
Trackback
