Känsliga läsare varnas!
Det är två saker jag tänker ta upp idag, på tal om MyBreakingPoint som nu bloggen heter.
1. Hur ligger det till i kärlekslivet.
2. Psykologen.
1.
De säger att kärleken är något som bara kommer. Att när man väl finner den rätta så finns det inga tvivel om huruvida det komer sluta. Det jag funderar på är, kan man vara för rädd för att acceptera det? Eller är verkligen kärleken blind?
Mina tankar går i att, man alltid är rädd och fundersam på vad den andre tycker och tänker. När man vill dela sina känslor så håller man en del tillbaka. Detta bara för att man är rädd att man ska ta i så pass, att den andre drar sig undan.
Eller, känner man denna känsla för alla? Växer den för varje ny person man hittar? Eller vad är det som egentligen händer?
I mitt fall, så är det enastående att jag i princip funnit något starkare varje gång. Någon jag binder mig mer till för varje ny.
Nu låter det som om jag vore värsta Casanovan men så är inte fallet. Utan Det är 4 st tjejer som funnits starkt i mitt liv, nej 5 men den 5:e är min dotter och hon finns där alltid!
Nu vet jag inte hur jag ska uttrycka mig för att få det att bli rätt, men ska ändå försöka.
Kärleken som att man står i källaren av ett hus. Man ser trappan upp till dörren, bakom dörren finns den sanna kärleken. Den som man är menad att finna.
Trappen visualiserar olika förhållanden. Där låt oss säga Förhållanden har olika steg. Om vi säger antalet förhållandenman har är antalet steg som finns på trappen. Sedan är det bara att placera ut alla i olika ordningar.
I mitt fall, har jag lyckats gå upp när jag skaffat mig en ny, det har funnits starkare band, mått bara bättre och bättre. Som det känns just nu hoppas jag att den sista steget är nått. Om det går att må så mycket bättre än nu, har jag verkligen svårt att tro.
Det finns stora planer i vårat liv. 2 aktuella saker som vi faktiskt pratat mycket om är...
Att inom en någorlunda snar framtid. Åka tlll Alanya, Turkiet. Spendera 1 vecka där tillsammans.
Att prova på att bo med varandra för att se om vi verkligen står ut med varandra. Förstår dock inte varför vi inte
skulle det.
Det jag dock funderar på, är alla lika rädda för att uttrycka vad man egentligen vill? Vad man tycker och känner? Skulle ni hellre förgås av att inte få säga orden "Jag älskar dig", för att det är för tidigt. Eller skulle du säga det för att chansa?
Var går egentligen gränsen för, förtidiga saker? När kan man börja planera framtiden? När kan man säga "Jag älskar dig"? När börjar man prata om Barn, volvo, villa, hund och ring?
Det är så många saker som snurrar i mitt huvud.
Det enda jag vet, är att just nu är jag lycklig. Skulle det vara så att inget drastiskt händer så kommer det nog förbli så.
2.
För många som inte vet det, så går jag hos en psykolog.
Det hela började med att jag, för ca 8 år sedan, skulle åka iväg med F:s mamma och hennes familj till Åland. Det var då jag upptäckte att något var fel. Vi satt och väntade på terminalen och helt plötsligt. Så kunde jag knappt andas, jag blev jätteyr och började må illa. Detta fortgick fram tills dess att vi nått hytten på båten. Så fort jag fått lugnat ner mig så var resten av resan tokbra.
Jag visste inte varför, ingen visste. Jag pratade inte med, mer än vi som var där, om det.
Sen gick det ett tag innan, dessa symtomer kom tillbaka. Denna gång i en klädbutik, fortfarande under tiden jag var tillsammans med F:s mamma. Vi kom in, L brjade välja kläder och jag blev i princip tvungen att vända direkt. Fick gå ut och sätta mig utomhus.
Detta har sedan fortgått till och från i olika butiker, på fik eller andra ställen. Så fort det vart mycket folk, så var det som om stormen slog till.
Till en början trodde jag att det var någon form av klaustrofobi. Dock så har jag aldrig haft problem med trånga utrymmen så länge det varit med familj, nära vänner, eller bara jag själv.
Åren gick, och i somras började Jag och L gå på barngympa med F. Detta blev ett stort problem då jag inte pallade med att vara med på hela gympan. Det var 1 av de dagarna som det gick, dock så var vi hos far senare på kvällen. Då slog det till där istället. Samma som alltid, Yr, känns som man knappt får luft och mår illa.
'
Nu nyligen fick jag reda på att mina magproblem som jag haft sedan 8:an, kan vara psykiskt relaterade. Att jag blir så pass uppstressad att magen tar stryk av det. Så jag fick genom gå något psyktest, och enligt det så har jag Ångest. Vi har pratat lite om vilka steg som skulle kunna ta mig i rätt riktning. Då jag berättat var symtomerna har varit som starkast hittils. Så har vi kunnat bestämma, på dessa 2 av 5 gånger.
Att jag ska:
Gå till busfabriken med F. CHECK!
Under senaste träffen gjorde jag en upptäkt. Från att vi tidigare sett alla gånger tidigare var L relaterade. Så märkte jag av det när jag började träffa nya människor. När jag tänker efter idag, så vet jag att det varit så. Dock när vi pratade om det så kom jag bara inte ihåg det.
Scenariot var, <3(Det är min Flickvän kommer nog skriva om henne som <3 hädan efter) jag och två av hennes vänner träffades på sultans. Jag var inte nervös eller något. Tycker ändå om att träffa nya människor. När vi satt inne på Sultans så gick det riktigt bra, jag pratade mycket med en av hennes vönner, och vi alla fyra pratade. Sen hände något, allt slog ifrån. Började bli yr, kände hur jag fick svårare att andas, kunde knappt fokusera alls. Så <3 frågade mig om vi skulle gå ut. Mycket sagt och gjort, vi var ju ändå klara. Så fort jag kom ut, så blev det bättre, med andningen iallafall.
Detta tog jag upp med min Psykolog. Det enda jag fick som svar var, håll i er (för det är nästan larvigt), vad tänkte du på precis innan hände.
Att jag aldrig tänkt på det förut?!?!
Visserligen alla scenarion hade det väl förvisso inte funkat. Men tanken som slog mig var. "Pratar jag för mycket? Vad tycker de om mig? ÄR jag jobbig nu?" Det är typiska saker som följt med mig sen jag vet inte när.
Så jag antar att det nog inte blir några mer prövningar med F, då de funkade hur bra som helst, inga problem alls! GO ME!!
Troligtvis kommer mina nya prövningar vara att hålla mig bland nytt folk. Att verkligen "Push it to the limit!" för att skala av ångesten och bli av med mina tankar.
För att avslutningvis säga:
- "Träsktroll är som .. lökar !"
- "Stinker dom ?"
- "Nej !"
- "Får dom en att gråta ?"
- "NEJ !"
- "Ooom man lämnar dom i solen blir dom bruna och alldeles mögelludna ?"
- "NEJ ! LAGER . Lökar har LAGER . Träsktroll har lager - lökar har lager . Fattar du ? Ytan är inte allt .. "
- "Ahaa, vi snackar lager .. men det finns många som inte gillar lök .. TÅRTA !!! Alla gillar tårta, tårtor har lager !"
- "Träsktroll . Är . Inga . Bakelser ."
Ja, ska kalla mig för det. Tills lagrena är borta.
//Det stolligt lyckliga Träsktrollet.
1. Hur ligger det till i kärlekslivet.
2. Psykologen.
1.
De säger att kärleken är något som bara kommer. Att när man väl finner den rätta så finns det inga tvivel om huruvida det komer sluta. Det jag funderar på är, kan man vara för rädd för att acceptera det? Eller är verkligen kärleken blind?
Mina tankar går i att, man alltid är rädd och fundersam på vad den andre tycker och tänker. När man vill dela sina känslor så håller man en del tillbaka. Detta bara för att man är rädd att man ska ta i så pass, att den andre drar sig undan.
Eller, känner man denna känsla för alla? Växer den för varje ny person man hittar? Eller vad är det som egentligen händer?
I mitt fall, så är det enastående att jag i princip funnit något starkare varje gång. Någon jag binder mig mer till för varje ny.
Nu låter det som om jag vore värsta Casanovan men så är inte fallet. Utan Det är 4 st tjejer som funnits starkt i mitt liv, nej 5 men den 5:e är min dotter och hon finns där alltid!
Nu vet jag inte hur jag ska uttrycka mig för att få det att bli rätt, men ska ändå försöka.
Kärleken som att man står i källaren av ett hus. Man ser trappan upp till dörren, bakom dörren finns den sanna kärleken. Den som man är menad att finna.
Trappen visualiserar olika förhållanden. Där låt oss säga Förhållanden har olika steg. Om vi säger antalet förhållandenman har är antalet steg som finns på trappen. Sedan är det bara att placera ut alla i olika ordningar.
I mitt fall, har jag lyckats gå upp när jag skaffat mig en ny, det har funnits starkare band, mått bara bättre och bättre. Som det känns just nu hoppas jag att den sista steget är nått. Om det går att må så mycket bättre än nu, har jag verkligen svårt att tro.
Det finns stora planer i vårat liv. 2 aktuella saker som vi faktiskt pratat mycket om är...
Att inom en någorlunda snar framtid. Åka tlll Alanya, Turkiet. Spendera 1 vecka där tillsammans.
Att prova på att bo med varandra för att se om vi verkligen står ut med varandra. Förstår dock inte varför vi inte
skulle det.
Det jag dock funderar på, är alla lika rädda för att uttrycka vad man egentligen vill? Vad man tycker och känner? Skulle ni hellre förgås av att inte få säga orden "Jag älskar dig", för att det är för tidigt. Eller skulle du säga det för att chansa?
Var går egentligen gränsen för, förtidiga saker? När kan man börja planera framtiden? När kan man säga "Jag älskar dig"? När börjar man prata om Barn, volvo, villa, hund och ring?
Det är så många saker som snurrar i mitt huvud.
Det enda jag vet, är att just nu är jag lycklig. Skulle det vara så att inget drastiskt händer så kommer det nog förbli så.
2.
För många som inte vet det, så går jag hos en psykolog.
Det hela började med att jag, för ca 8 år sedan, skulle åka iväg med F:s mamma och hennes familj till Åland. Det var då jag upptäckte att något var fel. Vi satt och väntade på terminalen och helt plötsligt. Så kunde jag knappt andas, jag blev jätteyr och började må illa. Detta fortgick fram tills dess att vi nått hytten på båten. Så fort jag fått lugnat ner mig så var resten av resan tokbra.
Jag visste inte varför, ingen visste. Jag pratade inte med, mer än vi som var där, om det.
Sen gick det ett tag innan, dessa symtomer kom tillbaka. Denna gång i en klädbutik, fortfarande under tiden jag var tillsammans med F:s mamma. Vi kom in, L brjade välja kläder och jag blev i princip tvungen att vända direkt. Fick gå ut och sätta mig utomhus.
Detta har sedan fortgått till och från i olika butiker, på fik eller andra ställen. Så fort det vart mycket folk, så var det som om stormen slog till.
Till en början trodde jag att det var någon form av klaustrofobi. Dock så har jag aldrig haft problem med trånga utrymmen så länge det varit med familj, nära vänner, eller bara jag själv.
Åren gick, och i somras började Jag och L gå på barngympa med F. Detta blev ett stort problem då jag inte pallade med att vara med på hela gympan. Det var 1 av de dagarna som det gick, dock så var vi hos far senare på kvällen. Då slog det till där istället. Samma som alltid, Yr, känns som man knappt får luft och mår illa.
'
Nu nyligen fick jag reda på att mina magproblem som jag haft sedan 8:an, kan vara psykiskt relaterade. Att jag blir så pass uppstressad att magen tar stryk av det. Så jag fick genom gå något psyktest, och enligt det så har jag Ångest. Vi har pratat lite om vilka steg som skulle kunna ta mig i rätt riktning. Då jag berättat var symtomerna har varit som starkast hittils. Så har vi kunnat bestämma, på dessa 2 av 5 gånger.
Att jag ska:
Gå till badhuset med F. CHECK!
Gå till busfabriken med F. CHECK!
Under senaste träffen gjorde jag en upptäkt. Från att vi tidigare sett alla gånger tidigare var L relaterade. Så märkte jag av det när jag började träffa nya människor. När jag tänker efter idag, så vet jag att det varit så. Dock när vi pratade om det så kom jag bara inte ihåg det.
Scenariot var, <3(Det är min Flickvän kommer nog skriva om henne som <3 hädan efter) jag och två av hennes vänner träffades på sultans. Jag var inte nervös eller något. Tycker ändå om att träffa nya människor. När vi satt inne på Sultans så gick det riktigt bra, jag pratade mycket med en av hennes vönner, och vi alla fyra pratade. Sen hände något, allt slog ifrån. Började bli yr, kände hur jag fick svårare att andas, kunde knappt fokusera alls. Så <3 frågade mig om vi skulle gå ut. Mycket sagt och gjort, vi var ju ändå klara. Så fort jag kom ut, så blev det bättre, med andningen iallafall.
Detta tog jag upp med min Psykolog. Det enda jag fick som svar var, håll i er (för det är nästan larvigt), vad tänkte du på precis innan hände.
Att jag aldrig tänkt på det förut?!?!
Visserligen alla scenarion hade det väl förvisso inte funkat. Men tanken som slog mig var. "Pratar jag för mycket? Vad tycker de om mig? ÄR jag jobbig nu?" Det är typiska saker som följt med mig sen jag vet inte när.
Så jag antar att det nog inte blir några mer prövningar med F, då de funkade hur bra som helst, inga problem alls! GO ME!!
Troligtvis kommer mina nya prövningar vara att hålla mig bland nytt folk. Att verkligen "Push it to the limit!" för att skala av ångesten och bli av med mina tankar.
För att avslutningvis säga:
- "Träsktroll är som .. lökar !"
- "Stinker dom ?"
- "Nej !"
- "Får dom en att gråta ?"
- "NEJ !"
- "Ooom man lämnar dom i solen blir dom bruna och alldeles mögelludna ?"
- "NEJ ! LAGER . Lökar har LAGER . Träsktroll har lager - lökar har lager . Fattar du ? Ytan är inte allt .. "
- "Ahaa, vi snackar lager .. men det finns många som inte gillar lök .. TÅRTA !!! Alla gillar tårta, tårtor har lager !"
- "Träsktroll . Är . Inga . Bakelser ."
Ja, ska kalla mig för det. Tills lagrena är borta.
//Det stolligt lyckliga Träsktrollet.
Kommentarer
Trackback
